Jag
får säga med en gång att min upplevelse av Göteborgsoperans uppsättning av Hair hade varit en aning annorlunda, för
att uttrycka det milt, om jag hade haft en bättre förförståelse om vad
musikalen i fråga egentligen var för någonting. Jag visste att handlingen
skulle cirkulera kring 60-talets hippiekultur med allt vad det innebär, men jag
hade fått för mig att, tja, att det skulle vara en vanlig musikal, kort sagt.
Inte riktigt så. När publiken kommer in i salongen så möts vi av ensemblen.
Eller ja, först tror man att stället har invaderats av odrägliga
tonårsslynglar. Överallt så springer märkligt uppklädda ynglingar runt och
beter sig på ett lätt uppviglande sätt. De väsnas, dansar mellan och på
stolsraderna, gör allt de kan för att bete sig så fel som möjligt om man ser till hur det vanligen ser ut innan en
föreställning på en opera. Naturligtvis helt medvetet. Hela föreställningen
visar sig vara ett utforskande av och en hyllning till gränslösheten och vad
som händer när givna förväntningar kommer på skam. För undertecknad kan sägas
att känslan av att ha blivit lurad på ett städat, professionellt uppträdande av
den ensemble som ska underhålla en för kvällen är ett distinkt obehag. Inte så
att jag är särskilt ovan vid experimentella uppträdanden och teaterformer, men
dissonansen att ovetandes råka ut för det på Göteborgsoperan var tämligen chockerande
obehaglig.
Känslan avtar inte efter föreställningen börjat på riktigt. I en rasande takt
presenterar sig den ”stam” av övervintrande hippies som musikalen skildrar.
Inte för att man som publik förstår särskilt mycket, lokalens akustik är inte
anpassat för progressiv, psykadelisk rock och stundtals är ljudet plågsamt öronbedövande
och nästan alltid hart när omöjligt att få fram några nyanser ur. Så mycket går
att förstå att just gränslöshet i allmänhet är något som dessa originella
individer är oerhört fascinerande av och nästan varje låt försöker framhäva
brytandet av diverse tabun och extrema livsstilar och val som något positivt. Toppen
nås vid låten Sodomy där en improviserad nattvard utspelar
sig ackompanjerat av hyllandet av diverse sexställningar. (Som tillrådande teologchef
i anksfären kan bekräftas att jag var ruskigt nära att spela kränkkortet och
rusa ut ur lokalen, men jag lyckades besinna mig.)
Någonstans mot slutet av första akt så börjar man förstå att Hair
inte är en skildring av någon hippiekultur, det är ett försök att
förkroppsliga hippiekulturens essens.
Utan någon direkt handling så ska publiken dras in i de värderingar, visioner
och levnadssätt som denna kultur önskar lyfta fram. Det finns egentligen inget
narrativ. Visst, en möjlig huvudkaraktär finns i Manchestergrabben Claude och
ett uns av handling framgår i hans ångest inför att ta ställning till den draft
till Vietnamkriget han kallats till, men det är inget publiken hinner märka av
i det rasande tempo av exploderande karaktärer som rusar än hit och än dit i
utforskandet av sin älskade gränslöshet.
Jag hakar upp mig på det där ordet, det är sant, men det är också i det jag
tror nyckeln till min oförståelse till musikalen – och kanske hela moderniteten
– går att finna. På ett sätt är det helt förståeligt att en ungdomskultur som
formas i ett slutet, fyrkantigt och tämligen obegripligt samhälle vill bryta
sig fri på alla sätt som går, men bara för att instinkten är förståelig gör
inte att den blir till en korrekt livsstil. Det beteende som hippestammen
uppvisar på scen verkar inte särskilt lyckligt. Ja, de är fria i den mån att de
kan göra allt som deras impulser säger till dem. Ja, de är fria i den mån att
de kan blanda en sprillans ny cocktail av alla element de uppskattar i världen,
men de är samtidigt fångna i ett tillstånd där de aldrig lyckas bli definierade
av någonting. För någon som kommer utifrån så tycks stammen i fråga bara vara
en osammanhängande hög av färger, skrän och märkliga impulshandlingar. ”Karaktärerna”
som ibland försöker uttrycka sin existens går knappt att märka av i den
kakofoni man betraktar. Gränslösheten har sitt pris, det som försöker vara allting
upptäcker till slut att det tvingas landa i att istället vara ingenting. Om
inga konturer, gränser eller tabun tillåts att existera så finns det heller
inget att fästa blicken på. Det enda som blir kvar är en egofixerad soppa.
Det ska sägas att i andra akt så styrs intrycken upp, handlingen med Claude i
centrum blir mer accentuerad och även musikstyckena är bättre och mer anpassade
till lokalens karaktär. Känslan av ren och rå upprördhet lämnar en och mot
finalstycket The Flesh Failures (Let The
Sunshine In) så är det inte svårt, heller för en sådan knök som mig, att
uppskatta ensemblens ansträngningar och uppenbara skicklighet. Det är ingen
dålig musikal som sådant, bara oerhört malplacerad och till synes omedveten om
vilka märkliga ideal den försöker förkroppsliga.
I pausen fick jag en pikande fråga från mitt sällskap om det är såhär jag
tänker mig att Anarki ska se ut och med vild förfäran så ville jag förneka
detta. Jag tror som sagt att viljan och längtan efter denna typ av gränslöshet
kommer av ett upplevt förtryck från stater eller andra typer av auktoriteter,
men det kan inte vara så att de blir målet med varför vi nu existerar. Om vi
inte själva bottnar i vår egen identitet och förstår oss på vår egen vilja till
att leva så blir det mindre viktigt hur vår existens sedan råkar ta sig form.
Om vi själva inte valt eller får lov att styra över våra liv så blir resultatet
också sekundärt. Ett egofixerat sökande efter de största njutningarna och
maffigaste upplevelserna blir en tämligen logisk utväg. Vad ska man
annars göra?
Jag tror dock Anarkin uppmanar till ett annat tankesätt. Där staten, samhället,
eller vilken auktoritet en enskild individ nu upplever som mest betryckande,
sviker med att ge en tydlig och attraktiv ram för ens existens så är det upp
till en själv att på egen hand forma dessa gränser och mål. Anarkin vill inte
göra allting likadant och likvärdigt utan istället ge utrymme för olika,
separata, typer av visioner om hur ett mänskligt liv och samhälle kan tänkas se
ut. Ett av musikalens stora teman är att vi i kärlekens namn ska kunna se att
alla människor på jorden är ett och samma och det är bara genom att sudda ut
våra skillnader som vi har möjlighet att nå fred och samförstånd. Jag vill mena
att det är fel. Det är snarare genom att bekräfta våra skillnader, att vi inte är av samma slag som vi har
möjlighet att kunna visa respekt och göra oss värdefulla för varandra. Genom
olikheterna, skillnaderna och de myriader av gränser som skapats via våra
distinkta handlingar så har vi en mänsklighet. Att riva ner dessa, om än för
ack så vackra och ömmande skäl, är att göra oss en otjänst.
Hair vill visa på att en färggrann, spännande
värld väntar oss bortom gränserna. Jag såg mest ett sammelsurium av förvirrade
själar som sökte en mening i ruinerna från den värld de lyckats bryta ner. Då väljer
jag helst en annan väg till friheten än den råa gränslösheten.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar