söndag 4 juni 2017

365 dagar

För ett år sen var jag arg, frustrerad och rädd. Jag var arg för att jag levde i en värld med stater som hade lurat mig ett helt liv, som ställde upp hinder och riktade gevär mot mig om jag skulle försöka göra något oväntat av mitt liv. Frustrerad för att de likasinnade libertarianer jag hittills hade träffat så lätt kunde ge mig huvudvärk eller en allmän känsla av energiläckage, de må känna till IAP och tänka i samma filosofiska banor som jag, men de var likafullt inte som jag. Rädd för att jag inte någonstans kunde förstå hur jag skulle omsätta dessa högflygande ideal jag lyckats hitta i någon slags praktik. Jag var ännu bara en statsanställd hösäck som inte visste någonting om någonting. Vad visste jag om frihet egentligen?

Så åkte jag till Stockholm. Jag hade bestämt mig för att 2016 skulle bli ett år då jag skulle träffa så många av ankeborgarna och premiummänniskorna jag kunde i köttrymden och på så sätt få allt det abstrakta lite närmare verkligheten. I Stockholm fanns det frihetliga människor i mängd och jag träffade alla möjliga sorters av dem. Hos de flesta fann jag en förbluffande generositet, en självklart öppen attityd mot en relativ främling som mig som jag inte riktigt mött någon annanstans. Långsamt började någonting lossna. En kväll föll allting på plats och jag förstod principen bakom det jag hade fått mig till del via libertarianismen och anarkin. (Något jag beskrivit här och här) En kedja, en spärr, hade plötsligt försvunnit.

Efter det tog det fart.

Någonting jag finner förbluffande just nu är hur fort förändringen fortgår och att det hela tiden accelererar. Uppbyggnaden till att få den slutgiltiga insikten om vad anarki innebar tog mellan två till fyra år beroende på hur man räknar, men nu kommer större och radikalare förändringar i betydligt snabbare takt än så. Jag kom in bubb.la-sfären på allvar under september i fjol, bestämde mig för att flytta till Malta i samma veva och åkte iväg för ett halvår sen, väl här har jag hittat en avgörande nyckel för att besegra en drakdjävel som terroriserat mig sen jag kom till den här jorden och när jag ser mot horisonten kan jag egentligen inte hitta några moln utan istället känner jag en längtan efter nästa våg, efter nästa vändning. Kom vad som helst. Jag är redo att möta det nu, på ett sätt jag aldrig varit förut.

Jag är inte arg. Staterna och deras uschliga perspektiv kan egentligen inte röra mig. Jag är i en dimension där deras existens bara är en irriterande detalj, ett avlägset biltutande utanför fönstret en sömnig söndagskväll. Frustrationen är försvunnen då bubb.la/premium har utvecklats till det mest fantastiska forumet i världshistorien och jag har hittat mängder av den typ av människor som om inte fungerar precis som jag så i alla fall förstår vad jag talar om och längtar efter. Rädslan? Jag vet en stund som den här knappt vad rädsla betyder. Inte heller oro eller ängslan.

Det är så oerhört, oerhört sällsamt..

Gash. Jag vet inte. Hela den här känslan beror på att jag fick syn på en bild på mig som togs för ett år sen. Jag ser inte ut så längre. Jag är inte längre den personen. Det faktumet gör mig väldigt nyfiken på vem jag kommer vara imorgon.

Framtiden kommer bli rolig, det är jag säker på. 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar